Flashback

Hockey. Ishockey är den enda sport jag älskat att spela och den enda sport som intresserade mig när jag va liten.
USA, 2009, Hibbing Tournament.
Finalen mot Duluth, rivalerna.
1-1, straffar.
Sitter på bänken och väntar på att straffarna ska börja, coach pratar med spelare.
Det va 5 straffar var och inte 3 som vanligt.
Coach Pat kommer till mig och säger att jag ska lägga den 5e och sista.
”Do you know why you get the last one?”
”No..”
”Do you remember when we played that game at practice when you have one puck and you go until you score? Do you remember that you scored at your first shot 2 out of 3 times? You get the last shot because when you go out there you give everything you’ve got and you score.”

Aldrig varit så nervös i mitt liv.
Avgörande straffen. Sätter jag den, vinner vi turneringen.
Står i mitt cirkeln på rinken med ovanligt liten mittzon, eller så kändes de bara som det.
Domaren berättar reglerna och blåser i visselpipan.
Åker fram till pucken, tar några snabba skär, översteg till vänster, i mitten på anfallszonen åker jag mot höger, pucken längst bak på bladet, bak, fram, dragskott. DING!
Första tanke: Fuck…, Ser pucken träffa ribban och in i nätet ovanför målvaktens vänstra axel.
Världens bästa känsla.

Säsongen 08/09 hade jag en känsla för hockeyn som inte riktigt finns där idag, jag utvecklades mer jag gav mer och skadades mer för att jag gick in i spelet alt vad jag hade.
Jag önskar jag kunde spela nu, som jag gjorde då. Jag önskar mitt sätt att spela som jag gjorde då fortfarande fanns kvar.
Har inte utvecklats knappt något på 2 säsonger. Nackdelen med att inte ha samma press från resten av spelarna, nackdelen med att inte vara minst utvecklad i kedjan.
Jag behöver press, hastighet, bättre spel och mer än vad jag är, för att utvecklas. Jag kan inte längre få det känns det som då jag inte sätts under samma press. Jag behöver tvingas att pushas för att de ska funka och bli bättre. Istället för att inte kunna lita på spelarna när jag är där ute och inte veta var de är eller inte tvingas åka skridskor för mitt liv då hela tempot dras ner.
(inget är riktat till specifika personer)

Denna säsong är min sista säsong inom ishockey. Sista matchen, sista träningen kommer vara jobbiga. Att packa trunken med grejerna och lägga de på vinden, kommer vara otroligt jobbigt.

”You get the last shot because when you go out there you give everything you’ve got and you score”
I want that back. I want it back so bad you have no idea.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s